Solryttarna

Här följder berättelsen om Solryttarna, ibland kallad Solriddarna, en order som under sina glansdagar härskade över flera större städer och fäste. Nedtecknad av skrivare Tessin Gynesis i hans kejserliga höghet Imperator Federn Tonnesius tjänst.

Under kriget mot demonfurstarna utvecklade Törneriddarna, Riddarna av Fem Törne, effektiva sätt att använda magi som vapen. Inte sedan innan mörkret hade man sett denna typ av magi användas och man gjorde stora landvinningar mot demonfurstarna. Kriget varade i många år och efter stora förluster verkade kriget äntligen gå att vinna. Det var då som en liten grupp inom Riddarna av Fem Törne valde att bryta sig ur. De menade att man borde utnyttja de möjligheter som fanns i att gräva djupare inom den nya sortens magi som man bara precis börjat skrapa på ytan av. Genom att frammana demoner och andra andar på samma sätt som demonfurstarna gjort men tvinga in andarna i föremål och på så sätt tygla deras krafter.

Den nya gruppen kallade sig först för Riddare av Fem Törne men använde ett annat emblem för att särskilja sig internt. Emblemet föreställde ett hjul som var central runa i de olika magiska tecken som gruppen använde. Emblemet misstolkades av utomstående som tolkade tecknet som en sol.

Till en början var deras avsikt att fortsätta som Riddare av Fem Törne men efter flera incidenter blev det tydligt att de två grupperna stod alltför långt ifrån varandra. De ursprungliga medlemmarna av Solryttarna hade gemensamt att de ansåg att man skulle utnyttja den fulla potentialen i den magi som man tyckte sig skymta. Man betrakta ledarna inom Riddare av Fem Törne som konservativa, fega och ryggradslösa. Man såg sig själv som progressiva och lösningsfokuserade. Där Törneriddarna såg problem valde Solryttarna att se möjligheter. Man började öva sig på att skapa olika typer av magiska föremål med tvivelaktiga metoder som låg i en moralisk gråzon. Ganska snabbt insåg stod det klart att dessa föremål var eftertraktade och genom att sälja dem fick man snabbt in mycket pengar. Pengarna användes för att köpa kapitelhus och dessa blev alltmer och mer luxuösa. Detta syntes och innebar i sin tur att Solryttarna lockade till sig en helt ny sorts adepter. Adepter som inte främst var intresserade av att studera magi och tämja sin omvärld för att bekämpa demonfurstarna utan som lockades av rikedom. Meningsskiljaktigheterna med Törneriddarna fortsatte att växa och några skärmytslingar utvecklade sig snart till öppen väpnad konflikt. Solryttarna drog sig längre österut för att kunna operera i lugn och ro och köpte upp mer och mer mark. Man lierade sig med lokala adelsfamiljer och fick stort inflytande över flera landområden.

Sitt största fäste fick man i staden Kaárdalott, där Hesini-floden flyter ihop med Garavanni-floden. Där ligger idag en stad byggd ovanpå runierna, Hujinn, där magi är helt förbjudet. Staden Kaárdalott, brann ned och övergavs 891. Vad som orsakade den stora katastrofen vet man inte riktigt men de få överlevande som lyckades ta sig från staden med livet i behåll berättade om hur de andra som frammanats och bundits av Solryttarna vände sig mot sina herrar. Staden totalförstördes i en stor brand och ruinerna hemsöktes under många år. Efterhand så återuppbyggdes staden men denna gång under ett annat namn och först efter att man jämnat de gamla ruinerna längs med marken. I staden som byggdes på marken är magi idag totalt förbjudet och straffas be utvisning eller döden, beroende på vilken sorts magi som använts.

Under början på 700-talet så upplevde solryttarna en del bakslag då de föremål (främst vapen) som de sålt till olika adelshus och andra inflytelserika personer som kunde betala för sig, vändes emot dem. Samma personer som försett sina soldater med mäktiga vapen och rustningar från Solryttarna tog några Solryttare till fånga och tvingade dem att lämna tillbaka det guld som de fått och även skapa fler föremål.

De smeder och magiker som tillfångatagits. kedjades fast i mörka fängelsehålor där de fick jobba i hemlighet med att skapa nya föremål. När andra Solryttare väl fick reda på detta, hade de adelshus som låg bakom redan vuxit sig mycket starka. För att försäkra sig om att detta aldrig skulle hända igen så skapade man en bakdörr i alla de föremål som smiddes.

Varje kapitelhus skapade ett särskilt föremål, en nyckel, som kunde användas för att kontrollera alla de föremål som skapades i kapitelhuset. Denna nyckel kunde se olika ut men var ofta någon form av statys som förvarades invid hässjan där de magiska föremålen smiddes. Exakt hur denna nyckel användes var en noggrant bevarad hemlighet och än idag vet vi mycket lite om dessa mystiska nycklar.