Lamorien

Längst upp i norr mellan de vindpinade isvidderna och Savariens berg, ligger Lamorien med sina nomadstammar som flyttar runt på taigan och med årstidernas cykler följer naturen.

Landet är mer isolerat än de andra länderna på kontinenten vilket till stor del beror på geografin som ramar in landet. Söderut och västerut reser sig enorma bergskedjor som sträcker sig ända upp till molnen och på vissa ställen även bortom molnen. Bergen utgör ett naturligt hinder rent fysiskt eftersom de består av branta klippväggar, vassa klippor och avgrundsdjupa stup, till skillnad från de äldre bergsmassiven i mitten av kontinenten som är mjukare, böljande bergssluttningar. De utgör också hemvist till allt ifrån fredlösa rövarband till hungriga vargar och björnar som får varje klok människa att hålla sig därifrån. Det sägs också att det finns hemliga gångar genom bergen som funnits där sedan urminnes tider men som vaktas av mäktiga väsen. Hemska vidunder som bor djupt under bergen sedan tidernas begynnelse, med enorma vingar, klor och tänder och som kan spruta eld ur sina enorma gap.

I öster vakar det stora havet med sitt kalla och skoningslösa djup. Det sägs att det finns fjärran stränder bortom det men ingen som begett sig ut från kusten har någonsin kommit tillbaka. Gamla kartor visar på öar, inte långt ifrån land, vid tiden innan Mörkret men om någon har lyckats hitta några av dem så håller de dessa hemligheter för sig själv.

Norrut sträcker sig de oändliga isvidderna ut sig. Här växer ingenting och vintern släpper aldrig sitt grepp. Lamorien sträcker sig alltså från bergskedjorna i söder fram tills de eviga isvidderna tar sin början och från det djupa havet i öster tills bergen som reser sig i väster.

Under hela den kända historien, de 1200 år som passerat sedan Mörkret, har Lamorien aldrig invaderats. Det har dock inte hindrat landet från att vara i krig. Det bistra klimatet återspeglas i det sociala livet och de allianser mellan olika klaner som håller ihop landet, är lika bräckliga och förrädiska som vårisen. Lamorierna bor i några få städer längs en lång handelsväg. De flesta utanför städerna håller boskap och är nomader som följer sina hjordar.

De håller ihop i klaner där blodsband är viktiga och fejder mellan ätter kan pågå i generationer. De dyrkar ofta lokala naturgudar i kombination med sina förfäder. Prästerskapet består av lärda personer som också fungerar som domare vid olika former av dispyter. Om präster från olika klaner inte skulle vara överens, finns en rituell andlig tvekamp som används för att avgöra vem av de två som ska få sista ordet. Det finns också en del som tillber trollgudarna, oftast i hemlighet men ibland även öppet. Trollen anses farliga och opålitliga och lamorier som väljer att ha med dem att göra får ofta räkna med att klara sig själv.

Landet har svala somrar och kalla vintrar men det går att odla på de stora slätterna och främst råg, rovor och ärtor är det vanligaste.

Över hela Lamorien finns det också gott om ruiner från tidigare åldrar. Övervuxna stenblock och statyer som vittnar om tempel, slott och grandiosa städer som för många år sedan låg tätt över landet. Det är vanligt att det kommer äventyrare från andra länder till Lamorien för att söka svunna rikedomar bland dessa ruiner, lockade av legender om guld, ädelstenar och mäktiga magiska artefakter. De flesta får åka hem tomhänta, ibland med båda armar och ben i behåll men en del får sin eviga vila, djupt inne bland dessa ruiner. En liten handfull påstår sig dock ha hittat värdefulla föremål och deras berättelser för sägnerna vidare och lockar i sin tur nya generationer, villiga att ge sina liv för det som dväljs djupt inne i Lamoriens vildmarker.

Strax söder om Yas Dimar finns en lång dalgång genom bergen som hålls säker av lamoriska soldater. Detta är den enda officiella vägen in och ut ur Lamorien.

Lamorierna är djupt rotade i sin klan, sin hembygd. Klanen är byarna, sjöarna och skogarna från barndomen. Det är vedboden bakom vilken den första kyssen stals, slåtterängen som blev skådeplats för den första sommarfirandet, borgmästarens äldste som delade ut livets första blåtira men som år senare lärde ur hur man håller ett svärd. Klanen är blodsband men inte efter vem som födde vem utan hos vilka uppväxten skedde. En lamorier kan lämna sin hembygd men hembygden lämnar aldrig lamoriern. Klanen är hembygden, hembygden är blodsband.

Förutom hembygden, klanen, tar en lamorier också namn efter sitt stamdjur. I de unga åren kommer lamoriern att uppsökas av olika stamdjur. En korp som landar på stenröset en bit bort och har ögonkontakt lite underligt länge, en räv som ilar över vägen länge bort bara för att plötsligt stanna upp mitt i ett steg och vända sig om och låta blicken dröja kvar innan den försvinner in i skogsbrynet eller en utter som tycks följa dig med blicken från andra sidan dammen - alla är de stamdjur som tagit världslig form för att se vem som är dem värdig. En lamorier väljer inte själv utan blir vald, när väl ett stamdjur givit sig tillkänna kommer inga fler närma sig. Det finns hundratals stamdjur men de som är mest intelligenta och lever nära människan är de som följs av flest. Varg, häst, korp, utter, räv, kråka, svala, lodjur, älg, ren, björn, järv, uggla, falk, oxe, bergsget är bland de vanligare stamdjuren. Vissa djur som råtta finns också som stamdjur men eftersom råttan oftast ses som ett rent skadedjur så brukar de som väljs av råtta vara de som också redan blivit utstötta eller valt ett liv utanför samhället.

Sammantaget presenterar sig alltså en lamorier med sitt förnamn ’av’ sitt stamdjur och ’från’ klanen. Exempelvis Gatorak av Myskoxe från Solvehöjd eller Unni av Rödhake från Sångeskog.

I slutet av den långa handelsväg som går genom Lamoriern hela vägen från kusten, tronar huvudstaden Yas Colea. Här finns den kungliga borgen Ispalataset där kung Kaanamach sitter på sin tron och håller hov. Borgen är döpt efter den ljusa graniten som den är uppförd i och de tjocka väggarna som aldrig riktigt tycks värmas upp, hur mycket det än eldas runt om i dess salar. Ispalataset är varken av is eller ett palats utan en stor grå koloss som ruvar uppe på en höjd i ena sidan av staden likt en sovande björn som ingen vill väcka. Vägen upp till borgen är en stenlagd vindlande väg som går som en serpentin uppför kullen, kal och utlämnad åt vakande blickar från murkrönen. Nedanför Ispalatset rinner en bäck som även för med sig en stor del av stadens avlopp vilket gör att det oftast är de fattigaste trashankarna som bor närmast borgen.

De rika och förnäma familjerna, de bor i någon av de nio fästningar som omger Yas Colea. Staden är stor och byggd, lager på lager, på tidigare städers ruiner. Det har funnits ett Yas Colea sedan långt innan Mörkret och flera av fästningarna som utgör ett pärlband runt stadens ringmur är uråldriga. Alla de nio fästningarna bebos av varsin adelsfamilj vilket har utgjort fundamentet för Lamoriens styre; nio adelsfamiljer - varken mer eller mindre.

Stadens gator är breda, på flera ställen breda som avenyer med avskiljande murverk i mitten på vägen.

Det finns bara en riktig ringmur men flera delar av staden kan delas in och försvaras individuellt beroende på hur husen är byggda i förhållande till varandra. Detta gör staden unik i Lamorien där många mindre städer och byar har trånga gator för att enklare kunna försvara mot rövarband och orcer.