Terakien & Rorium

På kontinentens nordvästra hörn ligger två länder som är tätt sammanflätade genom hela deras historia. Rorium har alltid varit en lillebror till Terakien och de två länderna delar både historia, religion, språk och kultur.

Vid Västanhavets vindpinade kust reser sig Terakien stolt, rakryggat och hårt. Det är ett bistert land som har en lång och ärorik historia men som sedan många hundra år gått utför och som mycket väl vet att dess glansdagar ligger i det förflutna. Men under de många och långa vinternätterna kurar man ihop sig kring elden med varsitt ölstop och drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden. Kanske kan den komma igen …

För många hundra år sedan dominerades hela norra världen av Fyhlien, ett stort kungarike vars storkung styrde över hela kusten från väster, nästan ända till Storhavet i öster, allt under gudarnas överinseende och gillande. Numera ligger Fyhliens gamla fästningar i ruiner, dess monument står överväxta i vildmarken och storkungens ättelinje är förlorad för alltid. Men även om ingen nu levande minns hur det såg ut så lever de gamla hjältesagorna kvar och medan den kalla vinden viner runt knuten utomhus så kurar man ihop sig runt farfar eller mormor som berättar om gamle kung Feiden som blev Fyhliens första kung, om de gamla gudarna och om alla spännande legender från den tiden. På så viss lever Fyhlien fortfarande kvar trots att mycket av dess forna glans gått till spillo.

Idag är Terakien ett splittrat land. Ätterna i norr är i ständiga fejder med varandra, var sida påhejad av olika Hus från Misurien som gärna ser ett försvagat Terakien medan ätterna i söder försöker skapa någon form av motvikt mot Endilions adelshus som trycker på och försöker ta över handeln.

Klimatet i Terakien är ganska kallt och bistert. Västliga vindar bär med sig kall och fuktig luft som får det att regna en stor del av sommaren och snöa redan mitt i höstmånaden. Södra Terakien, kring staden Earim, är dock till stora delar bördig åkermark och även om klimatet inte tillåter druvor, apelsiner eller andra lyxvaror så odlar man mycket spannmål som man sedan framställer det som landet till stor del lever av; bröd och öl. Längre norrut passar sig klimatet bättre för att föda upp boskap i form av får, kor och grisar. Hästarna från Terakien är långhåriga, starka och uthålliga, dock inte speciellt snabba.

Politiskt är landet uppdelad i jarldömen som varierar mycket i storlek och inflytande och är strax över 150. Alla jarlar sammanträder då och då i någon av städerna men i realiteten är det bara de 5–10 mäktigaste som har något reellt inflytande och bestämmer. Mycket av styret och nästan alla beslut är dock decentraliserade och varje jarl har relativt fria händer att bestämma vad man vill inom sitt eget jarldöme.

Alla fria barn, kvinnor och män tillhör en ätt som i sin tur tillhör ett jarldöme.

Den terakiska militären är splittrad och varje jarl har ansvar för de trupper som denne kan mönstra fram. Mycket av trupperna består av infanteri som bär tunga enhandsvapen, sköld och förstärkt läderrustning.

I Terakien består en stor del av arbetskraften av trälar. Det är mindre lyckligt lottade människor som är livegna och räknas som egendom. De har inga som helt rättigheter i samhället utan ägaren kan göra vad han vill med dem. De har inga namn har ungefär samma sociala status som boskap. De kan inte friges utan den som en gång är träl, är det för resten av sitt (förhoppningsvis korta) liv. De flesta trälar blir inte gamla utan dör i sjukdom eller någon form av förslitningsskada innan de når 40.

Staden är mest känd för sina varma källor som leds in i stora bassänger. Vattnet flyter mellan bassängerna som är inbyggda i stora hallar som får olika temperaturer. Förutom att njuta av bad i dessa varma bassänger så dricks det ofta också en särskild form av brännvin i Corwell, kallad halsbane. Halsbane är mycket starkt och bryggt på en hemlig kombination av örter, flera av dem unika för regionen. Staden styra av jarl Marrak av ätten Nordenstjärna. Han är lång och smal och har ett ganska tunt, långt hår som får honom att se ännu gängligare ut. Jarlen som är i 40-års åldern styr framför allt genom att försöka få den ganska sömniga handeln att blomstra igen. Genom att använda floden som transportled försöker Marrak locka handelshusen till Corwell och öppna fler handelsrutter söderut längs kusten, något som hittills fått ett ganska ljumt mottagande.

Staden är också känd för att under en tid varit hem för den legendariske prästen Garm den Store och att det var här som den misuriske generalen Patrus konverterade till de terakiska gudarna. Enligt legenden skedde detta på en stor klippa som vilar strax norr om staden och varifrån man blickar ut över floden och staden.

Låglandet i södra Terakien skiljer sig på flera punkter mot norra delarna. Klimatet är något mildare och något torrare och en viktig handelsväg från Fylandri, genom Earim och sedan genom bergspassen in i Misurien gör låglandet mer kulturellt öppet. Earim är en platt stad med få hus över 2 våningar men en väldigt utspridd stad. Stadsmurarna täcker stora ytor och inne i staden finns trädgårdar, hagar och stora parker. Det gör också staden något renare än andra, mer tättbefolkade, städer. Ätten Loviken har sitt säte här och styr staden.

Beläget mitt inne i landet är Cirak en av få större städer utan någon koppling till kust eller flod. På grund av sin geografiskt centrala läge har staden dock alltid spelat en stor politisk roll och traktens ätter är ofta de som är mest involverade i terakisk politik.

Under en stor del av historien så har staden Koda och dess omgivning hållt sig mycket för sig själv. Traktens jarlar är inte lika involverade i andra jarlars makrspel och kultur och sedvänjor är väldigt unikt för denna region. De stora handelsvägarna går ofta norr om staden, via Cowell-floden eller söder om staden, via Fylandri och handelsvägen genom Earim. Fartyg som passerar förbi går ibland in för att proviantera i Koda men sällan mer än så. Det gör att staden aldrig blomstrat genom handel och aldrig upplevt någon form av guldålder som många andra regioner.

Staden ligger vid kusten på ett bördigt lågland som genom århundradena översvämmats med jämna mellanrum och visat sig vara mycket bördigt. Även om det är svalare somrar än i södra Terakien så är det goda skördar av såväl fruktträd som spannmål. Kor, får och andra boskap med tjockare päls har gott om mat under större delen av året och strövar ofta i stora hjordar över slätterna runt Koda.

Staden är byggd på en brant sluttande bergssluttning som vätter från höglandet ner till den klippiga kusten. Den har mycket gamla anor men blev en viktig stad när fyllandrierna anlände i sina båtar från havet cirka år 220 efter Mörkret (cirka 1 000 år sedan). Deras säregna språk och kultur präglar fortfarande staden i mycket stor omfattning och lever främst vidare genom Skuggakademin, en form av utbildningsinstitution med inslag av studier inom besvärjande och andlighet.

På gränsen mot Rorium, längs Storsjöns södra strand ligger en gammal hamnstad vid namn Eiskjul. Det passerar mycket handel via båt mellan Corwell och den misuriska staden Viani på flatbottnade flodbåtar.

Runt staden finns flera läger med roranska flyktingar som flytt sitt hemland och den misuriska invasionen och nu slagit läger i flyktingläger. De lever under sparsmakade omständigheter och försöker hitta olika sätt att skrapa ihop sitt levebröd. Samtidigt finns det en hel del misurier som bor i staden som hantverkare eller handelsmän Detta skapar en del spänningar i staden.

I de bistra fjällen i norra Terakien och Lamorien lever ett speciellt djur kallat nordhorn. De lik-nar sina mindre kusiner myskoxar men är mer än dubbelt så stora med en mankhöjd på nästan en och en halv manshöjd. Det finns några av dem som bor allra längst norrut som har lång och tjock päls och stora skruvade horn. De nordhorn som är vanligast är de som bor längre ned från kalfjällen, nära och i de vida barrskogarna. Dessa djur har kortare men tätare päls och något mindre horn. Deras päls är mycket eftertraktad eftersom den är mycket seg men samtidigt mjuk. Många terakier betalar ett högt pris för läder gjort av nordhorn som de gör läderrustning av som ger ett utomordentligt bra skydd mot både pilar, armborstlod och yxhugg, samtidigt som den utgör minimalt hinder för personen att röra sig i och väger ovanligt lite. Det finns gott om nordhorn och de används som dragdjur för transport och skogsbruk. För att kunna an-vända huden till läder krävs dock att djuret är precis 17 år gammalt. Yngre eller äldre än så blir resultatet inte detsamma.

Livet i Terakien kretsar kring ätten, den släkt som du föds in i. Det finns enbart två sätt att tillhöra en ätt; antingen så föds du in i den genom att en av dina föräldrar tillhör ätten eller genom att du föder barn vars fader tillhör en annan ätt än den du tillhörde från början. En man kan alltså enbart tillhöra den ätt som han föds in i medan en kvinna kan tillhöra en annan ätt om hon blir mamma åt ett barn tillsammans med en man från en annan ätt. Giftermål spelar ingen roll och det är vanligt att makar tillhör två olika ätter. Om föräldrarna kommer från två olika ätter kommer barnet också tillhöra två ätter och behåller båda ättelinjerna. Det är dock inte ovanligt att barnet senare i livet hamnar i en situation där dessa två ätter hamnar i tvistemål och det blir en omöjlighet att vara lojal mot båda. Skulle den ena ätten anse att personen svikit ätten och brustit i sin lojalitet kan den personen uteslutas. Det händer även de som enbart tillhört den ätten under hela sitt liv men det är vanligare att det drabbar personer som sedan födseln tillhör två ätter. Det händer också att en person utesluts av båda ätterna och då blir ättelös. Det gör det svårt att inneha någon form av högre ämbete även om ovanligt begåvade krigare, präster, besvärjare eller hantverkare ändå ibland får chansen att ta tjänst nära en jarl och vinna visst anseende.

Varje ätt styrs av ett familjeöverhuvud som utses av ett ätteting, en årlig samling av viktiga personer inom ätten som röstar fram ett överhuvud när den tidigare dött, avsagt sig titeln eller blivit utmanad. Hur denna omröstning går till och vem i ätten som har rätt att rösta är väldigt, väldigt varierande och godtyckligt. För de större ätterna kallas överhuvudet för jarl och har ett större landområde.

Jarlarna samlas vart tredje eller fjärde år för att hålla ting, avgöra tvister, festa och fatta vissa gemensamma beslut. Dessa beslut är dock ganska få och den finns ingen egentligen centralmakt i Terakien sedan den sista storkungen av Fyhlien dog. Jarlarna styr sin egen del av landet och med jämna mellanrum görs försök av en av jarlarna att utropa sig till storkung men det brukar fort straffa sig.

Namnet kommer sig av att ätten Vinternatt sägs härstamma från de mörkaste, kallaste trakterna uppe i nordliga höglandet. De är hårdföra, tystlåtna och bär ofta kläder färgade i olika grå och vita nyanser för att hedra sin frostbitna hemvist. Ätten har utvecklat en krigartradition med fokus på stridsyxa, och hirdkrigarna från Vinternatt är beryktade för sin skicklighet i strid även under hårda vinterstormar.

Jarlska Ydvara Vinternatt - En kall och tystlåten härskarinna över fjälltrakterna. Hon sägs samtala med vinden och ser järtecken i snön.

Torgald den Vite – en livvakt med snövit rustning och tystlåtna steg, beryktad bågskytt. Vissa påstår att han inte är människa.

Silvertall räknas som en av de absolut främsta ätterna, inte minst för att den kan härleda flera av gamla Fyhliens kungar till sin släktlinje. Det är en stolt ätt som ofta poängterar sitt kungablod, och i deras hallars väggmålningar syns ofta heroiska historier från forna Fyhliens storhetstid. De har rykte om sig att värdera heder och tradition mycket högt, och deras jarlar ses ofta som förvaltare av det gamla arvet. Deras emblem av en högrest tall med silverskimrande bark är välkänt.

Jarl Edheric av Silvertall - En åldrad men respekterad man som bär sin släkts kungaarv med värdighet. Har försökt ena Terakien i fredens namn, men har för många fiender.

Alva Silversång – Edherics sondotter, känd för sin klara stämma och diplomatiska skärpa. Många hoppas hon blir nästa jarl.

Ätten Granithälla dominerar vissa av de bergigaste områdena i Terakien. Med en lång serie sammankopplade och synnerligen befästa klippfort bevakar de sina gruvor som ger gott om sten och malm. De har traditionellt en mer defensiv maktbas än många andra jarlar, men deras militära styrka visar sig i täta sköldmurar och uthålliga försvarsstrategier. Granithällas jarlar deltar sällan i andras ting och nästan aldrig i festligheter i dess anslutning heller. De håller gästabud men enbart för de egna, något som gett upphov till en hel del spekulationer om vad det är för hemliga ritualer som är anledningen till deras hemlighetsmakeri.

Jarl Skarde Granithälla - En tyst, något surmulen strateg. Sägs ha suttit tre dygn utan att tala under en förhandling – motparten gav upp först.

Fjalla Skuggsten – jarlens systerdotter, expert på underjordiska gångar och gruvteknik, sägs vara anlitad för spionage och sabotage mot fästningar.

Vitterbane framhäver hur de i äldre tider sägs ha stött tillbaka olika övernaturliga hot från bergen och skogarna. Ätten är kanske minst av de nio, men gör fortfarande stor affär av sin närvaro när de deltar vid ting. De är djupt troende och följer De Gamla Gudarna med passion.

Jarl Elida Vitterbane - Mörkögd och fåordig, ofta försjunken i tystnad. Hon tar råd av drömmar och gamla skrifter och omger sig ofta med präster som rådgivare.

Tharn av Ekorad – hennes följeslagare, en märklig man med ögon som glimmar i mörkret. Vissa viskar att han är vittraättling.

Ätten Nordenstjärna härskar över Corwell med omgivningar med sin närhet till handeln på havet. Nordenstjärna har rykte om sig att både vara utmärkta skeppsbyggare och ambitiösa till havs, vilket gör att de vid sidan av Silvertall anses stå närmast tanken på att rentav försöka återupprätta något slags kungadöme. De är dock inte många nog för att på egen hand driva igenom en sådan vision, utan är i hög grad beroende av allianser med de övriga ätterna. Trots detta har ätten Nordenstjärna länge haft en aura av ädelmod och kunglig glans, och deras silverblå fana syns ofta i förhandlingar med utländska sändebud.

Jarl Cedric Nordenstjärna - ung och vältalig, fostrad av utländska lärda. Vill förändra Terakien men har svårt att vinna de äldre jarlarnas förtroende. Brorson till jarl Marrak Nordenstjärna. Har sitt säte vid Corwell-flodens utlopp i Storsjön.

Riddar Halaion –barndomsvän som alltid finns vid Cedrics sida. Kommer från en kustätt som svurit trohet till Nordenstjärna.

Loviken håller till vid de bördigare trakterna i sydligare delar av Terakien och kontrollerar flera viktiga handelsvägar. Som en följd av detta är ätten betydande inte bara militärt utan också ekonomiskt. De knyter gärna till sig mindre släkter genom handel och giftermål och ser gärna att deras rykte är mindre “bistert” än många andras. Loviken är kända för sina stora gästabud, goda kontakter med olika skrån och för sitt politiska rävspel snarare än råstyrka. Ätten har sitt säte i Earim.

Jarl Roderik Loviken - elegant och listig, älskar tävlingar och spel, gästabud och intriger. Har fler giftermålsallianser än någon annan jarl.

Maelen den Röda – hans dotter, kapabel köpman och krigare, men ryktas ha egna ambitioner bortom faderns.

Vindristas fästen breder ut sig i vindpinade höjder och på stora hedar där ständigt hårda kastvindar viner. Ätten sägs ha ett särskilt band till stormarna – många av deras ledare tillskrivs en närmast övernaturlig förmåga att förutspå väderomslag, vilket har hjälpt dem undvika bakhåll och plötsliga anfall. De är kända för att rida långväga och genomföra blixtsnabba räder, ofta när fienden som minst anar det.

Jarl Lyrea Vindrista - kallad Stormbarnet, född under en ovädersnatt. Hon är snabb i tanke och handling, känd för våghalsiga räder.

Skenfalk – hennes spanare, alltid barhuvad oavsett väder. Hans fågelblick har räddat många liv.

Åskhammare förknippas ofta med våldsamma urladdningar, såväl på slagfältet som i politiken. De har gott om fruktbara järnmalmsbrott i sin region, och deras yrkesskickliga smeder framställer ständigt nya, tunga vapen. Krigare från Åskhammare bär gärna hammare och andra krossvapen, och i deras tradition finns årliga ceremonier där de sägs “smida” sin lojalitet under dånande åskväder.

Jarl Drogur Åskhammare - En kraftig, dundrande jarl som smider sina egna vapen. Han ogillar långprat och tror att makt avgörs i duell.

Smidesmor Ragna – en blind smedmästare som sägs kunna höra metallens vilja. Drogur lyssnar mer på henne än på sina rådgivare.

Namnet anspelar på familjens symbol: en rest björn med ett gyllene spjut genom ramen. Björnrame är en ätt med starka band till skogen. De premierar dem bland de sina som är resliga, långa med djupa röster som bär genom snöklädda skogar, och det finns flera sägner som berättar om Björnrame någon gång i urtiden fått björnblod i sin släkt.

Jarl Ornek Björnrame - En massiv man med björnlik gång. Bär alltid ett avhugget klobestick från sin första jakt. Sätter ära före pragmatik.

Lova Tjurnäve – hans kusin, kvinnlig stormkrigare som ofta leder jakt- och stridslag. Sägs ha dräpt en mörkerulv i yngre dagar.

Från att ha varit en viktig kugge i ett kungadöme som spände från hav till hav, är nu Rorium reducerat till ett protektorat under Misurien som ständigt utsätts för nya skatter och underliga regler av sina herrar i Reilos.

Roriums senaste århundraden har bara varit en stadig trend neråt. Visserligen är det fortfarande ett land med stora malmfyndigheter i nordost med djupa gruvor som bryter både järn, koppar och guld men numera hamnar detta hos deras herrar i Misurien och de akademier, palats och monument som tidigare prydda landskapet i södra Rorium är nu bara ruiner sedan många hundra år. Men, hoppet lever även i Rorium. Även om de senaste århundraden har medfört det ena misslyckandet efter det andra så finns det även en del solskensglimtar här och var. I folkets stund av nöd har en ny gud vid namn Kel’oth uppenbarat sig för folk och på nytt tänt gnistan hos människor som tidigare inte trodde på någonting och även om adeln fortfarande käbblar sinsemellan kring smulorna från Misuriens bord så börjar folket samla sig. Överallt organiserar man sig på olika sätt för att kasta av sig det Misuriska oket och göra rent hus med både ockupanter från Misurien, förrädare från Terakien och missionärer från Endilion.

Största städerna är Sörport och Nortenport som inhyser alla centrala ämbeten, inklusive den misuriske marskalken som styr Rorium tillsammans med jarlarna för de 6 största ätterna. Tidigare fanns det 5 men för att skapa en balans där marskalken skulle vara utslagsrösten upphöjde man en lojal ätt ja-sägare och gav dem en plats i rådet.

Rorium är ett land rikt på naturtillgångar och det är inte konstigt att Misurien kastat sina lystna blickar norrut. Strax öster om Haardur ligger ett stort område gruvor som det formligen väller både koppar, järn och en del guld ur. En stor del av gruvorna har byggts av dvärgar som än idag är verksamma i området och sköter en del av brytningen och reningen av malmen mot en viss del av avkastningen. Den dvärgiska reningsprocessen är berömd och bidrar till att roranskt stål är bland det starkaste i världen.

Runt Haardur breder stora hedar ut sig där man föder upp får och gräver ut torv som sedan används som bränsle. Haardur är också platsen för den stora borgen som tornar upp sig mot en bergssida varifrån Rorium styrts under många år. Sedan ockupationen är det den misuriska riksmarskalken som styr härifrån. Enligt Misurien är riksmarskalkens roll enbart att övervaka så att villkoren för det ingångna fredsavtalet hålls men i allt väsentligt är det riksmarskalken Orimus Qurisi som styr landet. Den jarl som inte lydigt nickar när ceremonin kräver det hamnar snart på en trälkärra till närmaste koppargruva.

Kullarna kring Jal rymmer en del vingårdar (vinet från Rorium kommer från speciellt tåliga druvor och håller inte samma kvalité som de misuriska) och från hamnarna kring Jal kommer fisk i flera olika arter. Runt Nortenport odlas spannmål och i Sörport samlas de skickligaste hantverkarna för att bearbeta järnet, kopparn, fårullen och de andra råvaror som skickas söderut.

Precis som i Terakien är den viktigaste tillhörigheten i Rorium familjen i form av det hus där man bor. Alla fria män, barn och kvinnor tillhör en ätt som räknas in under en jarl som styr alla ätter inom ett visst geografiskt område. Det finns ingen jarl som har mer inflytande officiellt än någon annan men i verkligheten skiljer det sig avsevärt mellan de olika jarlarna.

Rorium är ett land som pyr och det med rätta. För många hundra år sedan var landet en del av det Fyhliska riket tillsammans med nuvarande Terakien men när Fyhlien föll samman drog nuvarande Rorium nitlotten. Skördar slog fel, politisk oro med inbördeskrig följde och hungersnöd tvingade folk att lämna gårdar och byar de bott i under tiotals generationer. Ett tjugotal ätter slog sig samman under en gemensam kung och bildade konungariket Rorium för drygt 500 år sedan. Ända sedan dess har dess grannländer försökt sko sig på landets bekostnad på alla sätt möjliga. De terakiska jarlarna finansierade rövarexpeditioner in i landet från väster, misuriska handelshus barskrapade dem på deras sista silverdaler i söder och från norr vällde det fram orcer varje vinter i vad som tycktes vara outsinliga floder.

För omkring 40 år sedan, strax efter att världen sakta börjat komma på fötter efter den stora pesten, bestämde Misurien att de behövde en yttre fiende och framför allt en stadig källa till slavar och bottenlösa gruvor. Invasionen kom plötsligt för Rorium och jarlarna bad sina fränder i Terakien om hjälp. Men trots otaliga budbärare kom det ingen hjälp.

De terakiska jarlarna käbblade om hur, vad, om och när en sådan hjälp skulle komma till stånd och de få mindre jarlar som faktiskt kom till Roriums hjälp var oorganiserade och hade inget att sätta emot invasionsstyrkorna. Misurien hade ömsom hotat, ömsom mutat de terakiska jarlarna till passivitet.

Rorium höll stånd under nästan ett års tid men klarade till slut inte av Misuriens vältränade legioner. Den roranska kungen Yttri Vinternatt överlämnade riksregalierna inför ett avgörande nederlag och tog sedan sitt eget liv. Misurien installerade snabbt en riksmarskalk som skulle styra landet och posterade två av sina legioner permanent i Rorium.

I efterhand har flera krönikor börjat cirkulera som i stället gör gällande att det i själva verket var kungens närmaste män, hans hird, som högg ner honom för att han lagt ner vapen. Den viktigaste av riksregalierna är en enorm silveryxa som numera finns i den misuriska senatens ägo. Många legender talar om dess inneboende magiska kraft och skulle den hamna i roranska händer skulle det väcka kämpaglöden hos ett annars kuvat land.