Misurien

Det land som dominerar världspolitiken, handeln och stoltserar med störst militärmakt är utan tvekan Misurein. Med en brokig och blodig historia är Misurien resultatet av många hundra års konflikter mellan olika mäktiga ätter som ofta fört öppet krig om herraväldet över de bördiga slätterna där staden Reilos idag ligger och söderut.

Under de senaste 150 åren har landet varit relativt stabilt, åtminstone på ytan, tack vare det nuvarande systemet med en senat som styr vissa delar av rikets ledning medan två konsuler styr över de mer alldagliga funktionerna tillsammans. Dessa två konsuler har under de senaste trehundra åren alltid kommit från varsin av de två mäktigaste familjerna; Vinicierna respektive Qurisierna. Ätten Vinici är traditionellt starka i norr, framför allt runt Reilos, medan Qurisi har sina största tillgångar i sydost med centrum i staden Etiol.

Det huvudsakliga styret av republiken sker av två konsuler som delar på makten mitt av. Systemet bygger på att de kan samarbeta och skulle de vara oense så är det upp till senaten att bestämma i den berörda frågan (något varje konsul undviker till vilket pris som helst).

Tillsammans med dessa två konsuler styr dryga hundratalet senatorer i en senat som är ytterligt korrupt. Ingen senat kan ställas inför rätta förrän efter sin mandatperiod och en senator åtnjuter avsevärda fördelar såsom skattelättnader, tjänstebostäder i palats-storlek i huvudstaden Reilos samt en mängd andra godtyckliga fördelar. Officiellt väljs de i sina hemregioner vart femte år men eftersom de flesta inte kan skilja på olika kandidater brukar det vara vilket hus som kandidaten tillhör som avgör vem man röstar på. Det i sin tur spelar också mindre roll då de flesta av valen är riggade och tjänstemännen grundligt mutade. Det är endast fria män och kvinnor som får rösta, alltså inga slavar eller barn. Att sälja sin röst är en lukrativ bransch i valtider då rikare bönder brukar komma in till städerna för att rösta men de flesta känner ofta inte till att det är val eller bryr sig. Val och politik betraktas som de rikas lekplats där vanliga människor krossas under de stora ätternas hälar.

De senaste årens stabilitet är dock på väg att krackelera hastigt. De två konsulerna tål inte varandra och Carinim Qurisi, den äldre av de två, är vid mycket dålig hälsa och ingen vet om han överlever nästa vinter. Ätten Qurisi är övertygad om att Vinici kommer att utropa envälde och upplösa senaten. Läget är mycket spänt och lågadeln och generalerna börjar långsamt att liera sig med den ena eller den andra sidan.

Slätterna i Misurien är väldigt bördiga och har givit misurierna en chans att ägna sig åt annat än att oroa sig för mat för dagen. De är till stor del uppodlade i norra och östra delarna men i söder är jordbruket betydligt mer småskaligt och så pass långt ifrån huvudstaden och de stora handelshusen är det mycket som lämnas åt naturen. Speciellt sedan den Svarta Döden ligger många gårdar tomma och öde och bara i de mest avlägsna delarna går jordbruket vidare som inget hade hänt.

Huvudstaden heter Reilos och ligger majestätiskt på en stor slätt (tidigare Daronska slätterna men sedan 600 år kallas det Reilos slätter eller bara Slätten av de lokala Reilos-borna). Reilos är en av världens största städer och inklusive sina förstäder räknar man drygt 600 000 invånare, detta klarar man av tack vare ett system av kloaker och akvedukter som håller epidemier borta samt den bördiga Reilos-slätten runtom som kan förse alla dessa stadsbor med mat. Efter Svarta Dödens framfart var Reilos nere i drygt hälften av det men nästan omedelbart efter det att pesten klingat ut började invånarantalet fyllas på igen av immigranter från när och fjärran med ambitionen att skapa sig ett nytt och rikare liv. Vissa lyckades, andra inte men Reilos håller redan på att närma sig de ursprungliga 600 000 och överallt rustas gamla hus upp och nya affärer öppnas. Den Enda Gudens kyrka är inte en obetydlig kraft att räkna med men har aldrig lyckats få det politiska inflytande som man önskat i Reilos. I Misurien blandar man inte gärna ihop politik med religion och den gamla tron som införlivades i den Enda Gudens kyrka är nästan lika stark här som den var innan den Enda Guden gjorde entré. I stället är det Hedons solkult som håller den misuriska överklassen i ett järngrepp genom traditioner där f.d. senatorer ofta blir överstepräster inom solkulten av gammal hävd.

I Misurien håller man ihop i olika Hus. Ibland kan detta betyda bokstavligen att de som bor i samma byggnad utgör en social enhet men ofta är det större än så och handlar om en familj som delar efternamn. Individen är aldrig större än sitt Hus och dess namn där medlemmarna måste hjälpas åt att nå ära och berömmelse om de vill komma någonstans här i världen. Alla fria män och kvinnor bär en järnring som visar att de är fria, misuriska medborgare. Slavar har bara ett namn och tillhör inget Hus mer än som tillfällig egendom. En slav kan bli frigiven av sin ägare och får då också en järnring som bevis på sin frihet, något som inte händer speciellt ofta. Slavar får lov att bilda familj med andra slavar i hushållet om ägaren godkänner det. Eventuella barn tillfaller moderns ägare som även äger rätten att namnge barnet, dock kan mamman få lov att föreslå ett namn. Skulle en slav friges får denne kalla sig vid sitt namn även vid offentliga tillställningar och även lägga till sin sista ägares efternamn (namn på dennes Hus). Slavar behandlas generellt bättre än i t.ex. Terakien med undantag för de som exempelvis arbetar som roddare eller i gruvor. En högt uppsatt senators personlige slav kan t.ex. ha högre status än en lokal borgmästare.

Pojkar och flickor introduceras i vuxenlivet den dag de förlovar sig och de får då rätten att bära toga, en nationell dräkt som består av ett långt tygstycke i bomull (ljusgrått eller vitt) som lindas runt höften och vidare upp över axeln och ger en stor rörlighet och svalka under somrarna.

De två största husen heter Qurisi och Vinici. De är två gamla ätter som tävlat om makten sedan urminnes tider. För tillfället är striden begränsad till senatens sessioner men avskyn ätterna emellan går djupt och det har varit nära blodsutgjutelse vid ett flertal tillfällen.

Misurien har världens mest omfattande militärmakt både totalt sett och sett till bara den del som kontrolleras av kronan. En av anledningarna till att Misurien lyckats hålla sig så pass ohotat och slå ner slavuppror och invasioner är den genialiska organisationen av militären. I nästan samtliga andra länder är det inte kronan i sig som styr över militären utan varje lokalt förband står under kontroll av en lokal makthavare såsom greve, baron eller jarl. Detta gör militären svår att koordinera och oerhört opålitlig vilket man undvikit i Misurien. Vid behov instiftar senaten en ny legion med en ny beteckning och bestämd storlek. Därefter utses en general som sedan ansvarar för att rekrytera och styra över denna legion. Generalen får ett uppdrag som antingen kan vara tillfälligt eller permanent. Alla legionärer har en grundutbildning och vissa får även extra träning inom t.ex. bågskytte, spaning, elituppdrag, infiltration, magi eller belägring och ingen legionär tjänstgör i sin egen hemtrakt. Disciplinen är stenhård och kraven stora men så får man också relativt bra betalt.

Religionen i Misurien är ett kapitel för sig och visar på hur lättvindigt misurerna verkar ta på sin tro. Ursprungligen dyrkades en mängd olika gudar över dagens Misurien. I öster dyrkades naturgudar som var inspirerade av de naturandar som fanns i den Heliga Gudinnans kult i Savarien medan man i nordväst dyrkade de Gamla Gudarna. När den Enda Gudens kyrka uppstod i Endilion tog det inte lång tid innan tankarna vandrade in även i Misurien och nya kyrko byggdes. Men den gamla gudatron var seglivad och många hade svårt att se varför det tvunget bara kunde finnas en enda gud. Man var inte beredda att kasta undan urgamla seder och bruk till förmån för en ny okänd gud som många uppfattade som både abstrakt och hård. För de mer pragmatiska präster som kommit till makten i den Enda Gudens kyrka och som fått smak för det lyxliv som det kunde innebära att leda en rik och mäktig kyrka, var problemet lättlöst. Efter ett par maktlystna blickar på Misuriens blotta storlek på kartan och dess ofantliga mängder invånare vars själar måste frälsas kompromissade man; visserligen påbjöd den Enda Guden inte att man dyrkade andra gudar men det handlar om hur man definierar “andra gudar”. De olika gudar och gudinnor som redan fanns i Misurien var olika inkarnationer av den Ende Guden och var egentligen bara förlöpare, profeter och helgon som kommit för att förbereda Misurien för den Endes ankomst. Man var välkommen att dyrka sina gamla gudar, så länge de gjorde i den Ende Gudens kyrkor och under hans präster överinseende och ett erkännande om att de var underordnade den nya guden. Det blev ingen storsäljare över en natt men sakta men säkert började de rika adelssläkterna konvertera och upplåta mark till att bygga kyrkor på och samhällsklass för samhällsklass var så även det väldiga Misurien frälst.

I de större städerna finns oftast en stor och pampig katedral, tänkt att imponera på invånarna och tävla i pompa och ståt med övriga tempel i staden. Dock är det ovanligt att de är särskilt välbesökta och de kan inte tävla med de religiösa högtiderna hos solguden Hedon eller dödsguden Kever.

De stora barrskogarna i centrala Misurien är och har alltid varit obygder som huserar både orker, stråtrövare och annat otyg. Där finns även troll och enstaka alvboningar men de är sällsynta. Själv skogsmassivet kallas för olika saker men officiellt kallas skogen för Menidons skogar eller Menidonska skogen efter en alvstad som låg inne i skogen för mycket länge sedan (vissa säger att den finns kvar där djupt inne, andra att den bara är ruiner och ytterliggare andra att den aldrig funnits). Vanligast är att den kallas för Mörka Skogen.Få resenärer skulle ta risken att resa här igenom.

I mitten av världen ligger Reilos och tronar likt skapelsens kronjuvel. De Hus som räknar sitt ursprng till Reilos eller den omgivande Reilos-slätten betraktar sig själv som de förnämsta bland husen och klart mer värda än misurier från södra eller östra Misurien. En Reilos-bo brukar ofta benämna den omgivande slätten som ’Misurien’ och resten av landet som ’övriga provinser’, en slags stödfunktion för att Reilos ska kunna leva i det överflöd som det så självklart och naturligt förtjänar. Staden saknar närhet till någon särskild naturtillgång (med undantag av de böriga slätterna) utan har under historien istället specialiserat sig på handel och utbyte med omgivande regioner såväl som fjärran länder.

Kring huvudstaden sträcker sig stora slätter i alla riktningar. Den bördiga jorden har gett Reilos en pålitlig försörjning av en ständigt växande befolkning och gjort regionen till ett naturligt centrum för handel. I tider av oro, krig, missväxt och folkvandringar har Reilos alltid stått med båda fötterna trggt i den svarta myllan och ridit ut de stormar som historien kastat på regionen. Huvudstaden Reilos utgör ett naturligt centrum och dominerar hela slätten med sin närvaro; politiskt, militärt, religiöst och demografiskt.

Inom Misurien är det status att vara född och uppvuxen i Relios och mynt som präglas här anses något finare och mer pålitliga än mynt som präglas i någon av de andra regionerna. Senaten har också infört olika sätt för att uppmuntra Reilos status som centralmakt och alla familjer i Reilos som har mer än 3 barn som når vuxen ålder (15 vintrar) får de en ersättning av senaten. Ersättningen beror på familjens sociala status och hur många i familjen som gjort militär tjänstgöring.

Längst in i en bukt ligger ligger staden Nirios, byggd över många hundra år där Neris-flodens vatten slutligen möter Söderhavet. Här anlöper skepp dagligen från olika öar, främst Falrogarth och Apinien men även en mängd andra mindre öar. Pråmar angör hundratals bryggor och lastar och lossar allehanda handelsvaror som ska fraktas vidare inåt land längs med floden. Flatbottnade pråmar trängs med djuphavsgående segelfartyg vars master sträcker sig högre än himmelen självt.

Över allt detta vakar den legendariska och mytomspunna Flodvakten.

Just där Viani-floden från bergen i söder flyter ut i den stora Norrälven ligger staden Viani. Floderna utgör också gränsen mellan Rorium i norr, Terakien i sydväst och Misurien i sydost. Floderna är för breda för att det ska finnas någon bro men det går färjor som skeppar människor och varor mellan de tre stränderna.

Själva staden ligger i Misurien och tillhör formellt sett även denna. I norr ligger ett citadell med en stor förläggning som tidigare varit roransk men sedan Misuriens invasion av Rorium numera ockuperas av Misurien. Där finns idag nioende legionen permanent posterad och citadellet utgör ett strategiskt centrum för den misuriska okcupationsmakten. På den terakiska delen ligger en mindre stad som ofta kallas ’terakiska Viani’.

Staden är ett centrum för handel och det är många som slåss om en del av kakan. Senatorer, skrå-sammanslutningar, religiösa ordnar, hemliga sällskap, Höga Lärans akademi, alla vill de ta del av de lukrativa möjligheter som städnigt uppstår där varor och tjänster byter händer. Lyckan kommer och lyckan går och alla har de sina skäl att vilja anlita legoknektar, siare och andra personer med varierande typ av begåvning.

Här pågår också en omfattande handel på svarta marknaden och det finns ett utvecklat system för att måla olika symboler på vagnarna som rullar ut och in i staden för att signalera till stadsvakten vem som ska debiteras för att de tittar bort. Maffian styr det mesta av handeln och är realiteten mäktigare än både borgmästaren och stadsråden.

Staden ramas in av Averka-muren, en högt symbolisk mur som består av mindre stenar som sticker upp ur marken vid sigar och vägar i en cirkel runt själva staden som symboliska markörer. Enligt Averka-traktatet, en gammal överenskommelse mellan Misurien, Terakien och Rorium, ger den alla resande fri lejd från misuriska och terakiska styrkor runt Viani. Innanför Averka-muren är Viani självbestämmande och kan ge amnesti till vem som helst.

Norr om staden Nonium breder sig vidsträckta kullar ut över slätten. Det börjar som en en böljande våg av vinodlingar och olivlundar men ganska snart kommer granit och gnejs i dagen och det gröna landskapet bryts av vid fler och fler fäckar av grått. Dalgångar slingrar sig fram och byter här och var skepnad till åar.

Just där gröna höjder börjar ge plats för berget, viker de tvärt av åt väster och istället breder sig en enorm barrskog ut sig där kullarna ger plats. Längre bort i öster börjar det stora träsket.

Regionen kallas för Lankinum i Reilos, ett nyare namn på det som tidigare kallats för Hemmeskull efter en den ätt som styrde regionen i flera hundra år innan de hamnade i onåd hos senaten och blev avsatt. Lokalt i själva regionen säger man Lankoni, samma namn som största staden bär.

Största staden heter Lankoni och ligger precis där barrskog, träsk och kullarna möts. Staden har två ringmurar men den yttersta är inte färdig och det finns inga pengar för att färdigställa den heller. Lankoni ligger inte många dagsritter från gränsen till Endilion som går längs med bergen som utgör en naturlig gräns. Regionen har ett tvehåget förhållande till sitt grannland, bergen gör att det inte går att resa över till Endilion mer än på sommaren men då kommer det gott om handelsmän. Trakten har gott om boskapsuppfödning och det är förhållandevis lätt att få tag i ståtliga hästar som är släkt med de exceptionella riddjur som Endilion är känt för. Handeln med boskap skapar gott om extra inkomster för människorna i och kring Lankonium men samtidigt finns det en mindre legion stationerad i staden och i takt med växande spänningar mellan Misurien och Endilion blir det svårare för handeln. De misuriska ätterna ser med allt större misstänksamhet på endilierna som kommer med sina handelskaravaner över bergen och vanligt folk vet inte vad de ska tro.

Balanserade på en knivsegg mellan två mäktiga länder ligger Nonium som bokstavligt är byggt mitt på gränsen. Staden ligger huvudsakligen på en ö mitt i floden Nona som utgör gränsen mellan Misurien och Endilion. Staden har bytt ägare fler gånger runder årens lopp än någon förmår räkna men har de senaste hundra åren lyckats spela ut Misurien och Rorium och agera självständigt. Invånare kan delas upp i tre grupper; de starkt nationalistiska endilierna, de lika starkt nationalistiska misurierna och så den stora majoriteten som sedan länge tröttnat och känner starkast identitet som Nonier och till staden själv.

Staden ligger på en ö där varje kvadratmeter är utnyttjad. Byggnaderna är höga och smala och runt hela ön går en ringmur. Ön som staden ligger på befinner sig mitt i en stor flod som omges av höga kullar på alla sidor. Floden bildar här en större sjö mellan inloppet strax norr om staden där floden flyter betydligt långsammare runt staden, innan den på nytt smalnar av och tar fart söderut. Längs sluttningarna ned mot sjön ligger hus och gårdar, invånarna där har ofta betydligt mindre pengar än de som har adress på själva ön. Från ön sträcker sig två pampiga broar som leder över till den misuriska sidan.

Staden styrs av ett råd bestående av inflytelserika ätter och skrå-föreståndare som tillsammans balanserar på den politiska knivsegg det innebär att vara en självständig stads-stat mellan två stora riken.

Livinien är ett slättlandskap öster om bergen på vägen mot Savarien som många år styrdes av hästfolket tamarerna, ursprungligen från de nordliga delarna och skickliga ryttare men som sedan underkuvades när Misurien annekterade området. Regionen har en lång historia som en bördig slätt och gränstrakt mot Savarien. I de mörka skogarna mot Savarien bor gott om orker och annat otyg och även från bergen i norr har det kommit regelbundna invasioner av orker. Från söder har makthungriga kungar kastat lystna blickar mot de välfyllda kornbodarna. Slätten är bördig och har ett relativt varmt klimat, varmare än i Savarien på grund av sydliga varma vindar.

Under 600-talet till 830-talet ingick Livinien i olika allianser med Misurien. Livinien togs över av Misurien 927 då Livinien hotades av ett inbördeskrig, även kallat Järnklintsschismen i folkmun. De var ett lydrike fram tills 1063 när tamarerna ledde ett uppror mot Misurien som slogs ned blodigt och Livinen blev en provins istället för lydrike, samtidigt som den härskande dynastin Ponépel avrättades och tamarerna drevs upp i bergen.

Numera styrs regionen från Darbun av ståthållaren Gelos Amarsa Vicini som genom Censuskontoret håller koll på tamarerna. Den senaste styrande dynastin Ponépel avrättades för drygt 250 år sedan.

Söder om Reilos ligger Arritien som under alla år varit en gränstrakt mellan starkare regioner. Klämd mellan andra tunga regioner har Arritien utvecklat en stark lokal patriotism, och arriterna är stolta över sitt ursprung även om de länge levt i andras skugga.

Riket uppstod som en utbrytargrupp ur solkulten under 600-talet men hamnade snabbt under Solryttarns välde. År 890 bröt de sig loss från Solryttarna men inlemmades snabbt i den framväande Misurien som ett lydrike och senare som en provins. Under en period fanns det senatorer från Arritien men för drygt 200 år sedan fråntogs dessa sina platser.

Arritierna själva är stolta över sitt ursprung och kännetecknas utseenedemässigt av kort hår och att de ofta färgar håret svart och bär väldigt mörka kläder. Geografiskt ligger det strax nordväst om Misuriska sjöns norra spets.

Inom regionen finns organisationen De arritiska falkarna - en grupp frihetskämpar som med både ordet och svärdet försöker arbeta för ett fritt Arritien .

Längs med den östra kusten på Misuriska sjön ligger provinsen Tullarien, en gammal region med anor långt tillbaka i tiden. Mest präglad har den blivit av Solryttarna som uppstod i regionen under 800-talet under Vellorius Besvärjaren.